Den andra sidan av myntet

Ulf Bingsgård
2012-01-26

Det är sällan vi talar om det, men den finns där ändå – den andra sidan av myntet. Vi pratar ofta om hur roligt det är att vara politiskt aktiv. Vilka möjligheter det ger att påverka och förändra världen, även om det är rätt slitigt och tungt ibland.

Ingen dans på rosor
Men vilket jobb är bara en dans på rosor? Vilket uppdrag kan man ha utan att behöva jobba för det? Det finns inte många, så varför skulle politiska uppdrag vara ett undantag i detta hänseende? Det är väl på något sätt naturligt att om man tar på sig ett ansvar att vara med och styra en kommun att det också innebär att man måste läsa på handlingar och förbereda sig inför varje möte. Tycker att det är en naturlig del av det som det innebär att vara politiskt förtroendevald. Möjligheterna att vara med och förändra och förbättra kräver att man är insatt och förberedd.

Baksidan av myntet
Det finns dock, tyvärr, en baksida av detta mynt. Det är allt för sällan som vi talar om nackdelarna, troligen för att vi inte vill skrämma bort aktiva, troligen för att det drabbar få, men även om man blundar för det så finns det där. Den andra sidan av det politiska engagemangs - myntet. Alla gillar inte allt man säger och gör. Alla tycker inte som man själv alla gånger.

SÄPO-vakternas skydd
Jag reflekterar över det ibland när jag ser SÄPO-vakterna kring olika statsråd och även andra politiska dignitärer. Är det verkligen så det ska vara, när man engagerar sig för att kunna vara med och påverka? För det handlar knappast om att politikern vill fjärma sig från allmänheten med vakter, utan det handlar om att skydda den som valt att vara politiskt aktiv från ”vildhjärnor”. Tyvärr anses det vara fullt naturligt att vräka ur sig vad som helst, hur som helst till en politiker. Uppföra sig hotfullt. Ringa hotfulla samtal. Mer eller mindre trakassera en politiker om man tycker annorlunda.

Sämre skydd på lokal nivå
Det är nog samma problem oberoende av var man väljer att engagera sig, oberoende av politisk nivå. Den stora skillnaden är nog att ju högre upp i den politiska hierarkin man är desto mer utarbetade är skyddssystemen och åtgärderna. På det lokala planen får man, som alltid, klara sig själv och lösa problemen bäst man vill.

Även anhöriga kan drabbas
Tyvärr talar vi allt för sällan om detta problem. Troligen för att så få blir drabbade och känner obehaget av hoten. Oftast känner man inte obehaget och oron för egen del, utan det är för sina nära och kära man oroar sig mest. ”Varför ska min familj få lida av att jag är politiskt aktiv?” är en vanligt förekommande frågeställning, lite olika formulerad men innehållet är det samma. Dessutom finns det få att prata med när det verkligen händer. När personer uppträder hotfullt, ringer eller på andra sätt visar att de vet vem du är och var du bor.

Vi måste hjälpa varandra
Så, låt oss vända på myntet och se att det också finns en baksida. En tråkig baksida, men om vi vågar prata om det, vågar ge varandra vårt stöd så är den inte så hemsk. Det blir inte samma känsla av ensamhet eller att man känner sig helt utelämnad, utan att det finns någon att prata med – även när det är svåra obehagliga ting att hantera.